AB Svensk Torvförädling – ett statligt torvföretag
- 15 november, 2021
För tre år sedan rapporterade tidningen Svensk Torv om hur ”Unik torvhistoria bevaras av Riksarkivet”. Econova som tagit över byggnaderna vid den gamla brikettfabriken vid Store Mosse utanför Sösdala hade då skänkt arkivet efter AB Svensk Torvförädling (1939-1986) till Riksarkivet i Lund. I maj presenterade vi en kortare artikel om arkivet, och nu följer en mer utförlig historik i samband med att hela arkivförteckningen publiceras i Nationell arkivdatabas och arkivet görs tillgängligt i sin helhet på Arkivcentrum Syd i Lund.
En digital katalog full av arkivinformation
Nationell arkivdatabas (NAD) är nyckeln till information om arkiv i Sverige, med uppgifter om arkiv och samlingar hos Riksarkivet, kommun- och regionarkiv, folkrörelse-, förenings- och näringslivsarkiv, med flera. En slags arkivens motsvarighet till en bibliotekskatalog som återfinns via https://sok.riksarkivet.se/nad Skriv in ”AB Svensk Torvförädlings arkiv” här och klicka dig vidare in på arkivförteckningen.
Utöver att botanisera bland rubrikerna i förteckningen, finns möjligheten att fritextsöka i NAD efter det som intresserar. Tidigare gav sökning på ord som våtkolning, frästorv, Peco- eller Kaasmetoden, brikettpress, blandningslada, torvpyrolys och liknande dåligt med träffar, men det har det blivit ändring på nu. Det kanske trots allt inte är så ofta den där rapporten ”Studium av aerobbakteriell nedbrytning av biokemiskt syreförbrukande substans i våtkolningsfiltrat genom försök i Haworth-ränna” från 1957 eftersöks, men när den gör det, ja då går det snabbt att få reda på att den finns i volym B 1:8 i AB Svensk Torvförädlings arkiv!
Just med tanke på fritextsökningens möjligheter, är förteckningen ganska texttung. Förhoppningen är emellertid att den ska kunna generera träffar vid så många sökningar som möjligt, vara till hjälp för att få en översikt över innehållet och inspirera till vidare forskning.
Statens satsning på torvbränsle från 1939
Så vad var egentligen AB Svensk Torvförädling? Inget mindre än svenska statens kanske största satsning på utveckling av torv som inhemskt bränsle, i form av ett bolag med fokus både på tillverkning av briketter av frästorv från Store Mosse utanför Sösdala i Skåne, och på forskning och utveckling av förädlingsmetoder och maskiner.
1937 fick Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) i uppdrag av regeringen att tillsammans med Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap undersöka möjligheterna att framställa flytande motorbränslen inom landet. Det konstaterades att torven kunde utgöra en råvara för detta, förutsatt att det fanns tillgång till stora kvantiteter billig och torr torv. De torvupptagningsmetoder som tidigare användes i Sverige ansågs inte tillräckliga utan man studerade bland annat den s.k. fräsmetoden som användes i Ryssland, Danmark och Estland. En underdånig framställning ingavs om att en statlig anläggning i stor skala skulle byggas för att dels bedriva forskning och experimentverksamhet och dels framställa torvbränsle i stor mängd med hjälp av fräsmetoden. Avsikten var ett långsiktigt arbete, men samtidigt som IVA lämnade in sin framställning bröt andra världskriget ut och frågan blev plötsligt betydligt mer angelägen och brådskande. Så bildades det statliga torvbolaget AB Svensk Torvförädling dagen före julafton 1939.
Verksamheten på Store Mosse och brikettfabriken
Torvupptagningen på Store Mosse skedde med fräsmetoden enligt två olika system: det danska Kaas-systemet, med små traktorer och små fält, och det engelska Peco-systemet, med stora maskiner på långa fält. Fräsningen gick till väga så att en fräsförsedd traktor körde enligt ett visst system och fräste upp hela mossytan till ett djup av ungefär en centimeter. För att påskynda torkningen användes enkla vändare för att vända pulvret en eller flera gånger. Sedan det torkat skrapades det ihop och upplades i stackar i väntan på transportering in mot brikettfabriken med lok och tippvagnar.
Verksamheten under de tidiga åren beskrivs utförligt i bolagets publikation Svensk bränntorvindustri 1940-1946 som gavs ut 1948.
Vid fabriksanläggningen fanns en blandningslada, där frästorv med olika kvaliteter och av olika vattenhalt blandades för att råmaterialet till fabriken skulle bli så likartat som möjligt. Vid intransport i fabriken siktades frästorven och transporterades till Peco-torken med fem cylindrar på sin väg mot brikettpressarna. Pressarna i fabriken var vanliga brunkolspressar, tre till antalet. Briketterna var inte speciellt tåliga mot fukt och lämpade sig inte för kolning, men fungerade som bränsle i spisar och kaminer, där de dock kunde hålla glöden en hel natt om de antänts på rätt sätt. Pressningen minskade torvmassans volym till en tjugondel av vad som fylldes i pressverktyget och en del ämnen i torven omvandlades under processen, så att briketten fick en blank och sammanhållande yta trots att inget bindemedel användes. På briketterna pressades bolagets varumärke med tre kronor in – de kom också att kallas ”kronbriketter”.
Fabriken hade under krigsåren omfattande problem med att köra på sin maxkapacitet eftersom tillgången på frästorv begränsade produktionen. Det hade delvis att göra med att Store Mosse inte riktigt levererade så bra och så mycket torv som hade behövts. Efterhand levererades även torv från andra mossar i närheten till fabriken. Ett annat problem var tillgången på bränsle för traktorerna. Gengasdriften fungerade dåligt och utgjorde en risk för brand vid körning på den torra mossen. Även bristen på arbetare, särskilt utbildade traktorförare och reparatörer, var betydande.
Ytterligare verksamhet på statsmossarna
I avsikt att ytterligare bidra till bränsleanskaffningen satte bolaget 1941 igång med maskintorvtillverkning på ett 10-tal mossar som tillhörde staten, de så kallade statsmossarna. Den ursprungliga planen var att använda fräsmetoden även här, men på grund av problemen med drivmedel fick denna plan överges. Ett 40-tal maskintorvverk av typen Åkerman 10 anskaffades, senare kom även Envallsverk och Aseaverk i drift. Uttransport av de avkapade torvbitarna från torvverket skedde på ”lapp” via linbanor. De delade torvstyckena skulle placeras ut på torkningsfält, vändas och kupas för att torka och sedan stackas. Även här var bristen på arbetskraft en stor utmaning.
Internationella kontakter
AB Svensk Torvförädling hade, framför allt efter kriget, ett betydande utbyte med flera olika länder. Redan 1946 kom besökare från Sovjetunionen, Irland, England, Frankrike och Finland. I ett protokoll från detta år noteras: ”I fråga om utlämnandet av ritningar uttalade styrelsen, att nödig försiktighet skall iakttagas, så att icke andra firmors (…) berättigade intressen skadas. F.ö. har bolaget inga hemligheter. Det är önskvärt, att bolaget bereder jordmånen för framtida samarbete med andra länder på torvområdet”. Handlingar i arkivet såsom reseberättelser, korrespondens, konferensprogram och insamlade artiklar från olika länder berättar om att stora ansträngningar gjordes på denna punkt. En del maskiner, bland annat ett lok, inköptes från Sovjetunionen och utifrån Sösdalaritningar konstruerades en större mängd torvmaskiner av Örgryteverken för export till samma land 1949.
Forskningsverksamheten
Torkningen av torven var ett stort problem på grund av väderberoendet. Forskningsverksamheten kom därför i hög grad att sysselsätta sig med frågan om artificiell avvattning av torven. Inledande laboratorieförsök visade att det mest lovande verkade vara upphettning av torv till högt tryck och hög temperatur i nickelautoklav; så kallad våtkolning. Den våtkolade torven avvattnades därefter i laboratoriepressar.
Ett forskningslaboratorium, ritat av arkitekten Klas Anshelm, uppfördes i korsningen Tunavägen/Tornavägen i Lund och invigdes 1951. Flera pilotanläggningar för våtkolning byggdes i Sösdala i skala 1:10 av en fullstor industrianläggning. Det fanns vid denna tid inte mycket apparater att tillgå på marknaden, så mycket av
maskineriet fick konstrueras. Metoden som utarbetades beskrivs närmare i Våtkolning av torv som AB Svensk Torvförädling gav ut 1960.
Mot slutet av 1950-talet tog bolaget kontakt med firman Borsig AG i Berlin för att projektera kring en fullstor industriell anläggning för våtkolning, mekanisk avvattning och brikettering av torv. I arkivet finns en mängd underlag och handlingar från utarbetandet av förslaget. Investeringskostnaden beräknades då till 20 miljoner kronor för våtkolningsdelen och 10 miljoner kronor för brikettfabriken. Någon nybyggnation kom emellertid aldrig till stånd, då staten inte ville satsa mer pengar på projektet. Istället togs beslut om att lägga ner forskningsverksamheten 1961.
Torvfrågan aktualiserad under oljekriserna och bolaget
omorganiseras
Från 1975 och framåt aktualiserade oljekriserna frågan om den inhemska energiproduktionen. Nämnden för energiproduktionsforskning (NE) inrättades 1975 och resulterade i ett flertal rapporter och utredningar kring torvanvändande. Fram på 1980-talet började miljöaspekten av torvfrågan uppmärksammas samtidigt som oljepriserna föll. Koldioxidfrågan hade ännu inte gjort sitt inträde i
debatten.
1976 gjordes en omstrukturering i AB Svensk Torvförädling, då en namnändring till Svenska Torv AB skedde. Från 1975 fanns även dotterbolaget Kronmull AB. 1981 bytte Svenska Torv AB namn till Svenska Torv Skåne AB, i samband med att bolaget blev helägt under Domänverket genom Domänföretagen AB. 1986 förefaller Kronmull AB ha övertagit verksamheten från Svenska Torv Skåne AB. Samtidigt sålde Domänföretagen AB bolagen och den statliga involveringen försvinner alltså helt. Riksarkivet har därför valt att avsluta det omhändertagna arkivet här.
Vad händer nu?
Nu är arkivet äntligen färdigförtecknat och möjligt att använda för forskare och besökare på Arkivcentrum Syd i Lund. Det finns många tänkbara användningsområden för det digra arkivmaterialet – lokalhistoriskt såsom en av
Sösdalabygdens större arbetsplatser; teknikhistoriskt genom de många innovationer som utvecklades av konstruktörer och ingenjörer och som genererat en ändlös mängd ritningar; ur ett nationellt politiskt perspektiv som en stor statlig satsning på bränsleförsörjning i kristid, lämpligt att komplettera arkivmaterial från statens bränslekommission och handelsdepartementet; och inte minst som en del av en berättelse om modern svensk torvindustri och dess framväxt.
Intressanta forskningsämnen skulle kunna vara frågor som rör den samtida kritiken från privat håll mot den statliga satsningen, eller frågan om hur Svensk Torvförädlings verksamhet svarade mot kraven som staten ställde och hur bolaget verkade för att säkra sitt existensberättigande; under många år verkar statsbidragen ha varit osäkra och det fanns många olika åsikter om hur verksamheten skulle bedrivas och vad den skulle fokusera på. Men besökare som vill titta på fotografier av maskintorvverk och fräsmodeller, leta efter någon i personalhandlingarna, läsa tidningsklipp eller gamla trycksaker från torvbiblioteket eller njuta av 1950-talets korrespondens och tidstypiska brevhuvuden är förstås lika välkomna – arkiven är öppna för alla.
Text och foto: Maria Wallin, Riksarkvet i Lund